Sagor
I Legenden om ögonstenen berättas flera sagor. Här kan du läsa några av dem.
Sagan om pärlornas ursprung
Syrsas mamma brukade berätta en saga om pärlor för Syrsa. Syrsa berättar den för Miranda första morgonen de är tillsammans.
Det var en gång för mycket länge sedan ett mycket stort hav med sandbotten och djupare vatten än någon annanstans. Havet var så djupt att fem skepp kunde sjunka ovanpå varandra utan att masten på det översta skeppet syntes på ytan. Sandbottnen var slätare än sammet. Sandbottnen var slätare än sammet och hade samma form som vågorna. Bottnen såg ut som en sockerskål där någon dragit mönster med skeden, och vackra dagar brukade människorna dyka ner och se på bottnen som var vitare än något annat.
En dag kom ett stort svart skepp till landet långt borta. Skeppet var tungt lastat och människorna stod på stranden och såg då det ankrade.
Någon trodde att skeppet var lastat med träd från regionerna långt borta, någon annan trodde att skeppet var lastat med diamanter och en tredje trodde att skeppet kom med saftkål och kryddor.
Folket på stranden vinkade åt sjömännen ombord men ingen besvarade deras hälsningar. Istället hördes ett dovt muller och folket på stranden blev rädda. En stor lucka öppnades mitt i skeppet och svart lera forsade ut i havet …
Det sa plums, och plask, och svallvågorna var så stora att de skymde solen. När folket på stranden åter såg havet var skeppet borta. De modigaste kastade sig genast i vattnet för att se på förödelsen och ..
Leran låg svart över sandbottnen och de mjuka vita mönstren var täckta med svart sörja. De modiga dykarna grät och deras tårar föll på leran. När de kom tillbaka upp på stranden skakade de på sina huvuden och sa att ingen någonsin fick dyka mer.
Och så gick det hundra år, och hundra till, och ingen dök och snart kom man bara ihåg den mjuka sandbottnen i sagorna.
Men en dag bestämde sig en flicka med svart hår … det är jag, tänker jag, fast jag inte har svart hår, att undersöka bottnen. Hon hade hört om den vita sanden i sagorna och om skeppet som täckte allt med svart lera, men hon var modig och dök från den högsta klippan. Hon sjönk som en sten och landade snart på bottnen. Hon kunde inte tro sina ögon.
Längs bottnen fanns tusen, ja miljoner pärlor i alla världens färger. Bottnen var än en gång täckt med sand, men här och var fanns mörka fläckar av lera. I leran fanns de vackraste pärlorna, och flickan grävde fram en gul och en röd som hon simmade med till ytan. Folket i staden trodde inte sina ögon, men en efter en gjorde som den modiga flickan och snart gick ryktet om de vackra pärlorna i hela landet.
(ur Pärlfiskaren)
Sagan om ögonstenen
När Miranda och Syrsa kommer till skolan i norra regionen ber läraren Hildegard Miranda att hålla en lektion. Då läser Miranda Sagan om ögonstenen för barnen.
Det var en gång ett hav så djupt att ingen någonsin nått bottnen. Vid stranden bodde en mor som hade en dotter.
Dottern gick varje morgon till stranden och tittade ut mot havet, och varje kväll kom hon tillbaka till modern.
Modern undrade vad dottern gjorde på stranden och en morgon följde hon efter. Dottern gick längs stigen med blommor som var högre än dottern. Modern följde i tysthet efter.
Dottern stannade inte förrän hon kom till en grop så nära vattnet att vågorna slog över hennes fötter. Där satte hon sig ner. Dottern satt hela dagen på stranden, utan att röra sig och med vattnet som slog över fötterna. Modern gömde sig bakom en vassrugg, inte heller hon rörde sig.
När solen gick ner i havet reste sig dottern och återvände till huset.
Modern gick fram till gropen och såg sig omkring. Trots att modern spanade både mot land och hav hittade hon inte vad dottern sett på. Inte förrän modern satte sig i gropen och lät vågorna slå över sina fötter, hittade hennes blick samma punkt som dottern hela dagen stirrat på.
En bit ut i vattnet fanns något som glittrade. Det speglade havet underifrån och fick ytan att glänsa som guld.
Modern vadade ut i vattnet och sträckte sig ner efter det som glittrade, men hur hon än letade fanns ingenting där att greppa.
Modern återvände till huset och när dottern såg hennes blöta och sandiga fötter förstod dottern vad modern gjort.
– Imorgon vill jag att du stannar hemma, sa modern.
Trots moderns förbud steg dottern upp i gryningen och gav sig av längs stigen ner mot stranden, hon gick förbi blommorna som var högre än hon själv och satte sig i gropen.
Modern följde efter men när hon kom fram till stranden ställde hon sig mellan dotterns blick och punkten hon stirrade på.
–Du kan inte hindra min längtan, sa dottern.
–En längtan kan inte skapa glitter i havet, svarade modern. En längtan kan inte skapa något du kan ta med dig, en längtan är ingenting.
Dottern svarade inte men reste sig och gick förbi modern så att hon kunde stirra på samma punkt som dagen dessförinnan.
Modern blev vred, skyndade ut i vattnet och trevade under den glittrande ytan. Den här gången fick hennes händer fatt i ett stort föremål och med all sin kraft hävde hon ut det i havet.
– En längtan kan inte skapa någonting, sa modern och återvände till huset.
Dottern kom inte hem på tre dagar. När modern mötte hennes blick, såg hon att dotterns ögon förvandlats till två gyllene stenar. Dotterns längtan hade gjort henne blind.
Modern insåg att hon handlat fel. Hon rusade ner till stranden och ut i vattnet för att finna det hon kastat bort. Dottern följde henne långsamt och letade sig fram tills hon hittade gropen hon suttit i. Modern trevade först med sina fötter, sedan med sina händer och slutligen dök hon i det djupa vattnet för att hitta dotterns längtan.
Dottern stirrade hela tiden oseende ut mot havet och de två gyllene stenarna i hennes ögon lyste upp vattnet så att modern kunde leta också efter mörkrets inbrott.
– En längtan kan skapa något, sa modern slutligen. Hon tog sig långsamt upp ur vattnet och satte sig bredvid dottern.
– En längtan är någonting, sa hon och tog dotterns hand.
När mörkret föll den tredje natten hade också hennes blick förvandlats till två gyllene stenar och modern och dottern återvände aldrig mera hem.
(ur Pärlfiskaren)
Sagan om björnarna
Alli berättar Sagan om björnarna för Miranda då Miranda blivit förlamad.
Det var en gång en stor björn som bodde i en grotta i bergen. Bergen finns i de östra regionerna, och den här björnen hade alltid bott i öster. Han kände inte till havet eller hur stora båtarna måste vara för att ta sig igenom stormarna.
Björnar i de östra regionerna går inte i ide under vintern, eftersom vintern i de östra regionerna aldrig blir kall.
Det bodde andra björnar i andra grottor, men sällan stötte två björnar på varandra. Därför blev vår björn mycket förvånad då det en morgon stod en vacker röd björn utanför hans grotta.
– Vi måste ge oss av, sa den granatröda björnen. Jägarna är på väg, och de dödar allt de kommer över. Vi är inte längre säkra här.
– Vem är du, frågade björnen.
– Jag är någon du ska lita på och följa. Jägarna kommer.
– Vilka är jägarna?
– De som får allt de önskar. De jagar tills de finner.
– Vill de ha björnar?
– De vill ha allt.
De såg på varandra, brunbjörnen uppe i grottan, granatbjörnen halvvägs ner för klipporna. Brunbjörnen såg något i den andra björnens ögon som hon aldrig sett förut: rädsla.
Vår brunbjörn gav sig iväg, säger Alli. Det var något i den andra björnens rädsla som fick henne att förstå att hon måste lämna allt hon kände och följa henne. När de kom ner för det höga berget tystnade skogen och granatbjörnen ställde sig på bakbenen och lyssnade.
– De kommer, sa granatbjörnen. Jag visste inte att de var så nära.
I ett enda språng fällde hon ner frambenen och började springa längs den smala bäcken. Brunbjörnen följde henne först tveksamt, men sen hörde hon braket i skogen bakom sig, och rösterna som ropade till varandra, och hon sprang allt snabbare.
De två björnarna sprang i flera nätter och flera dagar. Hela tiden hörde de jägarna bakom sig och flera gånger sköt jägarna skott som borrade in sig i trädstammarna. Granatbjörnen ledde vägen och brunbjörnen sprang utan att tänka.
Snart glömde hon grottan hon lämnat och platserna i skogen där de största blåbären växte. Hon bara sprang, och hjärtat slog så hårt att det kändes som om pälsen gungade i takt med hjärtslagen.
Granatbjörnen stannade inte förrän de sprungit över en lång sandstrand, och brunbjörnen som aldrig förut sett sand tyckte att sanden kliade under pälsen.
– Vi måste simma, sa granatbjörnen.
– Jag kan inte simma, sa brunbjörnen.
– Du kan om du måste, sa granatbjörnen och vadade ut i vattnet.
Brunbjörnen såg hur vattnet gjorde granatbjörnens päls tjock och blöt. Hon tvekade och prövade med framtassen i vattnet.
– Jag ser inte land, ropade brunbjörnen.
– Du måste tro att land finns fast du inte ser det, ropade granatbjörnen tillbaka och hennes ord lät redan avlägsna.
Brunbjörnen vadade ut tills havet nådde hennes haka. När hon inte kände bottnen under sina tassar gjorde hon trevande rörelser i vattnet och insåg att vattnet bar. Hon sparkade med benen och formade framtassarna till små båtar, det kändes som om hon forsade fram och snart var hon ikapp granatbjörnen.
– Jägarna kan inte simma, sa granatbjörnen.
Hon hade vatten i morrhåren och hennes ögon var inte längre rädda.
– Här är vi trygga.
Brunbjörnen och granatbjörnen simmade hela natten, de hade treudden rakt framför sig och månen lyste upp deras väg. När dagen grydde såg de en strand med höga träd.
– Vi är framme, sa granatbjörnen. Snart är vi trygga.
De nådde stranden och steg i land.
(ur Fågeltämjaren)
Sagan om piggsniglarna
När Miranda ligger förlamad berättar Erk Sagan om piggsniglarna för henne.
Det var en gång en piggsnigel som bodde i ett blåtandssnår, precis intill en djuphavsgrotta med de vackraste pärlor man kan tänka sig.
Piggsniglar är kända för att vara havets barometrar. Piggsniglarnas skal ändrar färg, och de andra havsdjuren har för vana att iaktta färgen för att veta vad de har att vänta.
Problemet är att ingen någonsin förstått vad de olika färgerna betyder. Roshajarna tror att piggsniglarnas röda skal betyder mat, medan pussansillen tror att det röda skalet betyder fara. Silverdelfinerna tror att blått skal betyder storm, medan pärlemorforellen tror att det blå skalet betyder roshajar som attackerar.
En morgon krälade alla piggsniglar fram från sitt pärlrev, de passerade djuphavsgrottan och fortsatte bort mot algskogen.
– Vart ska ni? frågade fiskarna som passerade. Och varför är ni alla gröna?
– Vi vet inte varför våra skal är gröna, men vi är på väg mot vattenbrynet.
– Vad ska ni göra vid vattenbrynet, frågade de andra fiskarna. Vet ni inte att havet tar slut vid vattenbrynet?
De andra havsdjuren såg den långa raden med gröna skal som försvann längs den krusiga havsbottnen.
– Det blir tomt här utan dem, sa en pussansill.
– Hur ska vi nu veta när vi får mat, sa en pärlemorforell.
Men piggsniglarna fortsatte mot vattenbrynet.
Med piggsniglar är det så att de har mycket kort minne. De vandrar över havsbottnen, men de glömmer vart de är på väg.
En del av dem tänker att de ska längre mot norr, där det finns mat, andra tänker att de ska längre söderut där land finns. Eftersom ingen av dem riktigt minns, drar deras vandring fram och tillbaka över havsbottnen, och precis som alla varelser som går vilse, går också piggsniglarna i en cirkel.
– Är ni redan tillbaka, sa pussansillarna när raden med de gröna skalen kom krälande tillbaka till sin gamla plats intill djuphavsgrottan.
– Tillbaka? sa piggsniglarna och såg sig omkring. Har vi varit här förut?
– Ni har bott här hela ert liv, svarade sillarna.
– Kanske jag känner igen mig, svarade en av piggsniglarna. Den där grottan verkar vara bekant.
De andra piggsniglarna skrattade åt honom.
– Du hittar på, hur skulle du kunna känna igen dig?
– Skulle inte ni till vattenbrynet? frågade en apostlamört.
Det var då det märkliga hände, och än i dag pratar man om det på havsbottnen. Alla piggsniglarnas skal skiftade på en gång till gult, det såg ut som om det tänts tusen små stjärnor på havsbottnen.
– Vattenbrynet, sa de. Det låter bekant.
De andra havsdjuren stirrade på skalen, aldrig förut hade de sett alla skal skifta färg på en gång, aldrig förut hade de sett att skalen kunde bli gula. Den gula färgen bländade dem och de kunde inte svara.
– Vi måste ge oss av, sa piggsniglarna.
Än en gång krälade de iväg förbi djuphavsgrottan, förbi pärlrevet och mot vattenbrynet. De andra havsdjuren stirrade efter raden som verkade lysa upp sanden där den passerade. De försvann bakom en kulle, och den här gången kom de inte tillbaka.
(ur Fågeltämjaren)
Sagan om dagskatorna
Norma läser Sagan om dagskatorna för Miranda. Sagan finns i den lilla boken ”Sagor och sägner om vad som hände sen”.
Det var en gång en kvinna med mycket vitt hår, med mycket blå ögon och med mycket stor längtan.
Kvinnan längtade inte efter andra människor, hon längtade inte efter sällskap kalla kvällar framför brasan. Hon längtade bara efter en enda sak.
Kvinnan med det vita håret gav sig av till de södra regionerna. I de södra regionerna finns pärlfiskarna, och kvinnan visste att det måste vara en pärlfiskare som hittade ögonstenen.
Efter en mycket lång jakt, efter dagar och nätters letande, hittade kvinnan med det vita håret ögonstenen. I samma ögonblick blev hennes hår gyllene, och i samma ögonblick lyfte dagskatorna från trädens kronor på samma sätt som då en unge föds. Kvinnan med det gyllene håret såg upp mot himlen som förmörkades av dagskatornas vingar och förstod att i samma ögonblick som hon hittade ögonstenen var dagskatorna hennes.
Varje dagskata som fötts, varje unge som vuxit, varje vingpar som fällts ut över himlen, var hennes att styra över.
Dagskatorna följde kvinnan med det gyllene håret genom skogen tills de kom till havet. Där stod en gyllene slup och väntade, och kvinnan med det gyllene håret seglade iväg.
Hon seglade över havet tills hon kom till bergen i öster, och hon seglade över havet tills hon kom till åkrarna i väster, och hon seglade över havet tills hon kom till de södra regionerna där pärlfiskarna bor. Efter hennes gyllene slup flög dagskatorna, med henne följde de gyllene väktarna.
I varje region lämnade hon några dagskator, i varje region tvingade hon människorna att lyda dagskatorna och i varje region böjde människorna sina ansikten mot marken.
När kvinnan med det gyllene håret stannat vid bryggan i den södra regionen steg hon för första gången av sin gyllene slup.
Hon såg aldrig bakåt, men hon tvingade alla människor framåt och bort. Hon hade dagskatorna till hjälp och hon fick som hon ville.
(ur Fågeltämjaren)
Den förlorade pärlfiskaren
I bergen i den östra regionen finns inga sagor och sånger, i bergen måste allt vara tyst. Men Miranda hittar en bok i silverbyn, ”Sagor och sägner om vad som hände sen”. Där läser hon Den förlorade pärlfiskaren.
Det var en gång, för mycket länge sedan, två pärlfiskare som hittade varandra. De gav sig av för att de kunde.
I floden som ingen kom ihåg hittade de pärlan som alla ville ha, och de förlorade den, och de glömde den. Tills det kom en dag då pärlan inte längre gick att glömma.
Det var en gång, för mycket länge sedan, tre pärlfiskare. De kom ihåg ögonstenen, för att de ville, och de gav sig av igen. De kom till bergen, de följde än en gång floden och pärlans spår glänste i deras väg.
Det var en gång för mycket länge sedan två pärlfiskare. De gav sig av för att de måste, och när stjärnorna tändes på himlen vände de hem för sista gången.
(ur Bergsklättraren)
Västra regionens saga
Maria berättar Västra regionens saga för Syrsa när de sitter framför elden.
Det var en gång ett fält som var så stort att solen gick upp vid den ena gränsen och ner i den andra. På fältet vajade vetesviolen, man kunde gå en hel dag utan att se något annat än vetesviol.
Och det gjorde folket.
De startade sin vandring i gryningen, de sjöng medan de gick och repade ax när de blev hungriga. Vandringen pågick i dagar och nätter och de sov när de blev trötta, de gick när de ville framåt och de tystnade när inget mer fanns att säga.
Alltid var det någon som gick först, alltid var det någon som gick sist, det var en vandring som saknade väg men som alltid bar.
En morgon stannade den äldste av dem alla.
– Här stannar jag, sade hon och satte sig ner. Här lyser solen när man vaknar, här känner jag doften av nyslaget hö.
Och de tog farväl.
En kväll stannade den yngsta av dem alla.
– Här stannar jag, sa hon och släppte ner sitt knyte på marken. Här syns octopoda, här känner jag doften av nyslungad honung.
Och de tog farväl.
En dag när solen stod som högst stannade hon som varken var äldst eller yngst.
– Här stannar jag, sa hon och smekte vetesviolen med handflatan. Här finns jord för regnet, här känner jag doften av nya skördar som läggs i marken .
Och de tog farväl.
Och de tog farväl.
Och de tog farväl.
En dag fanns ingen mer som vandrade. En dag hade alla kommit hem.
(ur Segraren)
